BMI – vad det mäter, vad det missar och varför det fortfarande används
Den historiska bakgrunden till Quetelets index
Begreppet Body Mass Index, som vi idag känner som BMI, har sina rötter långt tillbaka i tiden och skapades paradoxalt nog inte av en läkare utan av en matematiker och astronom. Det var den belgiske vetenskapsmannen Adolphe Quetelet som under 1830-talet utvecklade formeln som en del av sitt arbete med det han kallade social fysik. Quetelet var djupt intresserad av att hitta den genomsnittliga människan och använda statistik för att förstå samhällsunderlag. Hans mål med formeln var aldrig att diagnosticera enskilda individers hälsa eller fetma, utan snarare att skapa ett statistiskt verktyg för att studera viktfördelning i större populationer. Under denna tid kallades måttet för Quetelet-indexet och det var först på 1970-talet som termen Body Mass Index började användas i den medicinska världen. Denna historiska aspekt är viktig att förstå eftersom den förklarar varför måttet ibland känns otillräckligt för den enskilda individen. Det är i grunden en matematisk formel baserad på förhållandet mellan vikt och längd i kvadrat, vilket ger en siffra som sedan placeras in i de kategorier vi använder idag för att bedöma hälsostatus på ett grovt plan.
Världshälsoorganisationens kategorier och de fastställda gränsvärdena
För att kunna prata om hälsa och risker på ett enhetligt sätt har Världshälsoorganisationen, WHO, fastställt specifika intervall som definierar olika viktklasser. När man beräknar sitt BMI placeras resultatet i en av dessa kategorier som sträcker sig från undervikt till kraftig fetma. En person som har ett värde under 18,5 anses vara underviktig, vilket kan innebära risker för näringsbrist och benskörhet. Det stora spannet mellan 18,5 och 24,9 klassas som normalvikt, där risken för livsstilsrelaterade sjukdomar statistiskt sett är som lägst för den genomsnittliga befolkningen. När värdet stiger till mellan 25 och 29,9 definieras detta som övervikt. Vid ett BMI på 30 eller högre går man in i kategorin fetma, som i sin tur delas upp i klass ett, två och tre beroende på graden av allvar. Klass ett innebär ett BMI mellan 30 och 34,9, medan klass två sträcker sig upp till 39,9. Allt över 40 betraktas som klass tre, vilket också kallas för grav fetma eller sjuklig obesitas. Dessa gränsvärden fungerar som varningssignaler för vården att titta närmare på personens metabola hälsa, men siffran i sig berättar inte hela sanningen om hur en person mår eller hur fettet är fördelat på kroppen.
Varför måttet ofta ger en missvisande bild av verkligheten
Den största kritiken mot BMI rör dess oförmåga att skilja mellan fettmassa och muskelmassa. Eftersom muskler har en betydligt högre densitet än fett kommer en mycket vältränad person med låg fettprocent ofta att hamna i kategorin för övervikt eller till och med fetma trots en utmärkt fysik. Detta beror på att vågen inte ser skillnad på om vikten består av muskler eller fettvävnad. Utöver muskler spelar även faktorer som kön och etnicitet en stor roll i hur ett BMI ska tolkas. Kvinnor har genetiskt sett en naturligt högre fettprocent än män vid samma BMI, vilket innebär att hälsorisken kan se annorlunda ut beroende på kön. Ålder är en annan viktig variabel då äldre människor tenderar att förlora muskelmassa och i stället lagra mer fett, vilket gör att ett BMI i det övre området av normalspannet faktiskt kan vara fördelaktigt för personer över 70 år. Dessutom har forskning visat att olika etniska grupper påverkas olika av vikt. Till exempel har personer med asiatiskt ursprung en ökad risk för diabetes och hjärtsjukdomar vid ett betydligt lägre BMI än vad som anses farligt för västerlänningar, vilket gör att globala generella gränsvärden ibland kan vara direkt missvisande för vissa befolkningsgrupper.
Räkneexempel och betydelsen av kompletterande mätmetoder
För att förstå hur siffrorna kan te sig i verkligheten kan vi titta på ett konkret exempel med en man som är 175 cm lång och väger 80 kg. Genom att dividera 80 med 1,75 gånger 1,75 får vi ett BMI på 26,1. Enligt de formella tabellerna hamnar mannen därmed i kategorin för övervikt. Om denne man är fysiskt aktiv och har ett midjemått på 85 cm visar dock andra mätmetoder att hans hälsorisk är mycket låg trots att han tekniskt sett är överviktig. Det är här de kompletterande måtten blir livsviktiga för en korrekt bedömning. Midjemåttet är ofta en bättre indikator på hälsa eftersom det mäter det farliga viscerala fettet som ligger djupt inne i buken kring de inre organen. För män ökar hälsorisken markant vid ett midjemått över 102 cm och för kvinnor vid 88 cm. En annan metod är midja-höft-kvoten där man delar midjemåttet med höftmåttet. En kvot över 0,9 för män och 0,85 för kvinnor indikerar en ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar. Man kan också titta på förhållandet mellan midja och längd, där en tumregel är att midjemåttet bör vara mindre än hälften av ens längd i centimeter. Om en person har en kvot över 0,5 anses det ofta vara en signal om att fettmängden runt magen bör ses över, oavsett vad den totala kroppsvikten säger på vågen.
Användbarheten och den praktiska tolkningen av resultaten
Trots de uppenbara bristerna fortsätter BMI att vara det dominerande verktyget inom både forskning och folkhälsovård. Den främsta anledningen är att det är oerhört billigt, enkelt att utföra och kräver ingen avancerad utrustning eller expertis. På en övergripande populationsnivå finns det fortfarande en mycket stark korrelation mellan ett högt BMI och en ökad risk för typ 2-diabetes, högt blodtryck och andra metabola syndrom. Det ger läkare en snabb referenspunkt som fungerar för den breda massan, även om den missar de atletiska undantagen i varje ände av skalan. Det faktum att vi har flera decennier av samlad data kopplad till just BMI gör det också oersättligt i statistiska sammanhang för att följa trender i folkhälsan över tid. När du som individ får veta ditt värde bör du därför använda informationen som en del i en större pusselbit. Om ditt BMI är högt men du har bra kondition, sunda blodvärden och ett normalt midjemått finns det sällan anledning till oro. Om däremot både BMI och midjemått pekar mot höga värden bör det ses som en stark uppmaning att se över livsstilen. Informationen bör alltså användas som en startpunkt för dialog snarare än en definitiv dom över din hälsa, och det bästa man kan göra är att kombinera siffran med en ärlig utvärdering av sina dagliga vanor, rörelsemönster och kostval.